Fredagen den 5:e oktober 2012

Jag vet varken om jag faller eller lyfter, jag bara förblir. Limbo. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera verkligheten, hur mycket som är verklighet. För första gången på länge kan jag inte känna något mer än detta tomrum. Som om en del av mig försvunnit, en del som jag egentligen inte bör sakna, men som fattas. Den var en del av mig och nu när jag behöver den fattas den mig. Hur hanterar man något sånt? Hur hanterar man alltet när det faller samman och man står kvar bland spillrorna av något som man inte kan förstå, än mindre försöka känna eller se. Hur ska det kännas då? Hur brukades det kännas? Jag vet inte ens hur jag ska berätta för mig själv. Jag är ett enda virrvarr. Så mycket som bör sägas, men rösten bär inte. Jag undrar om det är lugnet innan stormen nu. Jag önskar att jag kunde vända mig till någon som lyssnar. Men hur ska jag kunna berätta för någon annan när jag inte vet hur jag själv ska berätta för mig. Du fattas mig skulle jag säga, och kanske skulle rösten bära.