Ligga och kela i soffan eller vara ute på fotoäventyr i mitt kära Norrtälje. Livet är bra härligt ibland. Och Pontus är knas.

 
With our eyes wide open

 

Här är några av bilderna som togs i sommar. Det är mina småkusiner som är såhär vackra och unika. Jag blir helt varm när jag tänker på hur de kommer att växa, hur de kommer att bli vilda och starka. Hur de är små människor som kommer att ha så otroligt mycket att säga, så otrolig mycket att leva för och att föra vidare. Så påminner de mig också om hur mycket jag har att säga. Hur mycket jag kan skapa, förändra. För min, din och vår röst kommer att göra sig hörd. Om vi får människor att lyssna.

 

För jag tror på att tiden är vår. Jag tror på att vi är här för att stanna. "You say we're on the brink of destruction and you're right. But it's only on the brink that people find the will to change. Only at the precipice do we evolve. This is our moment. Don't take it from us, we are close to an answer." säger Professor Barnhardt i The day the earth stood still, en film som blev en riktig flopp, men som levererar en hel del tänkvärda citat. Det som dagligen skrämmer mig är att vi är här nu. Vid branten till förgörelse. Vi har stått där och svajat ett tag. Det är ju nu vi ska vända. För jag tror, med hela mitt hjärta, att vi kan. Tillsammans. Hur klyschigt det än låter.

 

Det som inspirerade denna ganska spontana rant var min trevliga eftermiddag som jag spenderade med Astrid, Agnes och Sofia. Jag blir så lycklig när jag möter människor som dem. För i min värld är de sällsynta. De borde få mer cred. Kram till alla skufflingar. Idag har jag haft det ganska lugnt, haft TEG-dag och allt. Fett lame, men ändå. Jag klättrade in i en papperåtervinningssoptunna, för precis så ball är jag. 

 

Dendärawkwardstundendåjagtänkteskrivahejdåpånågotcooltspråksåkomjagpåattjagintekannågra. Adios då.