Torsdagen den 25:e oktober 2012

"I don´t know where this fear comes from
how I became so afraid of losing everyone
never been afraid of being lonely
now I´m becoming the one I´m most scared of being

I don´t know where this fear comes from
this fear of failing fear of letting everyone and myself down
it´s growing deep into my soul
making me all paralyzed and cold

It´s two steps forward, three steps back again
I´ll turn my face against it I won´t run
Courage and belif are my redeems
No one else can rescue me it seems

Cause if I don´t follow my heart this time
I´m gonna forget what this life is all about
I´m gonna take that path I´m going in on my own
I´m gonna take that fear and wear it like a crown"
 
Vi skapar vår omvärld, och det vi inte kan förändra kan vi förändra vår inställning till. En enkel tanke. Vi kan välja att lyssna istället för att höra, och välja att ibland faktiskt göra istället för att tänka. Det är inte svårare än så. Det handlar om att skaffa sig lite självinsikt och förståelse för andra. 

Onsdagen den 24:e oktober 2012

 
Full HD, helskärm. Jag har gjort mitt. 

Fredagen den 12:e oktober 2012

Så jag sjöng för dem de sorgligaste orden jag känner. Säger farväl till omvärlden.

Onsagen den 10:e oktober 2012

 

Tisdagen den 9:e oktober 2012

 
Åh, livet är allt bra härligt ibland. Briljanta människor som dansar med mig dagarna i ända. Massor med ny musik som bara sprätter och gnistrar. Som ni kanske förstår vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva nuet. Cp-lycklig är jag i alla fall, bara bakar och fixar och donar. Går lite upp och ned såklart, men jag går på plus. Skiter i instrumentella värden och lyssnar till det som faktiskt spelar någon roll. Lycka, hälsa, kärlek. 
 
Ps. om du nu mot all förmodan la märke till mitt lilla "katter" ska jag trycka en kaka i käften på dig
ds. skoja. It's tuggummin for de pepöl som gäller atm, om man följer le trensetter Hanna

Söndagen den 7:e oktober 2012

Just hold on
Det finns så många människor omkring mig som är så värdefulla. Som min värld skulle krackelera utan. Oersättliga och fantastiska. 
 
Det händer så mycket just nu, och jag hinner inte riktigt med. Kaos. Men ännu finns den där ordningen i oredan. Att föra någon slags dagbok är nog inte riktigt min grej, även om jag försöker. Så jag får försöka gotta mig i det faktum att vissa ting och ljuspunkter sparas här, men inte alla, och kanske är det just det som är det härliga.
Slutligen säger jag godnatt och önskar ljus åt alla.

Fredagen den 5:e oktober 2012

Jag vet varken om jag faller eller lyfter, jag bara förblir. Limbo. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera verkligheten, hur mycket som är verklighet. För första gången på länge kan jag inte känna något mer än detta tomrum. Som om en del av mig försvunnit, en del som jag egentligen inte bör sakna, men som fattas. Den var en del av mig och nu när jag behöver den fattas den mig. Hur hanterar man något sånt? Hur hanterar man alltet när det faller samman och man står kvar bland spillrorna av något som man inte kan förstå, än mindre försöka känna eller se. Hur ska det kännas då? Hur brukades det kännas? Jag vet inte ens hur jag ska berätta för mig själv. Jag är ett enda virrvarr. Så mycket som bör sägas, men rösten bär inte. Jag undrar om det är lugnet innan stormen nu. Jag önskar att jag kunde vända mig till någon som lyssnar. Men hur ska jag kunna berätta för någon annan när jag inte vet hur jag själv ska berätta för mig. Du fattas mig skulle jag säga, och kanske skulle rösten bära.