Måndagen den 27:e augusti 2012
Nu är jag så lycklig. Jag är stolt över mig själv, så otroligt imponerad över hur jävla fantastisk jag är. Det bästa som kan hända någon är när man får chansen att på riktigt förstå och känna så. Så de där dagarna som är fullständigt eländiga, för de kommer, så vill jag att vi stannar här. Stannar och andas, stannar och öppnar ögonen och ser klart. För vi behövs alla här. Vi står på jorden för att den behöver vår tyngd. Våra hjärtan. Vår kärlek. Allt det som någonsin varit jag, vi, oss, hans, eller hennes.
För snart ett år sen skulle jag aldrig ha kunnat stanna. Jag var så fel och så sönder. Det tog lång tid för mig att förstå att vi alla kommer att falla. Men att vi också har styrkan att stanna upp och ta emot, omfamna varandra, ska vi minnas.
För jag föll, och människor tog emot mig. Så egentligen är detta en hyllning, en hyllning till alla människor som är så starka, vackra och unika men framförallt modiga. För att räcka ut armarna och fånga någon då de faller är det modigaste och starkaste man någonsin kan åstadkomma. Så när de som står nära mig känner sig hjälplösa och svaga vill jag att de ska förstå vilket stordåd de uträttat och vilka underbara människor de är. För det är tyvärr inte alltid de inser hur älskade de är. Gosh, vad ni har uträttat stordåd.
Trodde att det skulle bli en ganska kort text, visade sig att den blev lite längre än så. Idag var det första skoldagen. Det är så mycket som kommer hända och jag lever. Mår bra. Förundras över människor. Så jag ställer mig själv frågan om jag skulle ha kunnat inleda detta läsår på ett bättre sätt, och nej, det tror jag inte.
p.s. jag åt precis en FET tårtbit för jag har haft namnsdag så jag ska ge mig en fin klapp på axeln sen.
Godnatt.
Torsdagen den 16:e Augusti 2012
Jag blir yr i själen, hjälplös och sönderslagen.