Måndagen den 12:e november 2012

Jag har kommit att bli ganska trött på den här blaskan, vet inte riktigt om jag tycker att den är särskilt relevant eller viktig för mig längre. Vilket känns både tråkigt och spännande. Jag vill göra annat nu. Har ett projekt på gång nu som känns mer som något jag faktiskt vill ägna mig åt. Så jag vet inte. Kanske är det här ett farväl. Men jag tänker inte glömma vad som har hänt här, för det här var mitt. Något jag hade då jag behövde det som mest.

Torsdagen den 25:e oktober 2012

Onsdagen den 24:e oktober 2012

Fredagen den 12:e oktober 2012

Onsagen den 10:e oktober 2012

Tisdagen den 9:e oktober 2012

And I fell heavy in your arms

 

Åh, livet är allt bra härligt ibland. Briljanta människor som dansar med mig dagarna i ända. Massor med ny musik som bara sprätter och gnistrar. Som ni kanske förstår vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva nuet. Cp-lycklig är jag i alla fall, bara bakar och fixar och donar. Går lite upp och ned såklart, men jag går på plus. Skiter i instrumentella värden och lyssnar till det som faktiskt spelar någon roll. Lycka, hälsa, kärlek. 

 

Ps. om du nu mot all förmodan la märke till mitt lilla "katter" ska jag trycka en kaka i käften på dig

ds. skoja. It's tuggummin for de pepöl som gäller atm, om man följer le trensetter Hanna

Söndagen den 7:e oktober 2012

Just hold on

Det finns så många människor omkring mig som är så värdefulla. Som min värld skulle krackelera utan. Oersättliga och fantastiska. 

 

Det händer så mycket just nu, och jag hinner inte riktigt med. Kaos. Men ännu finns den där ordningen i oredan. Att föra någon slags dagbok är nog inte riktigt min grej, även om jag försöker. Så jag får försöka gotta mig i det faktum att vissa ting och ljuspunkter sparas här, men inte alla, och kanske är det just det som är det härliga.

Slutligen säger jag godnatt och önskar ljus åt alla.

Fredagen den 5:e oktober 2012

Jag vet varken om jag faller eller lyfter, jag bara förblir. Limbo. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera verkligheten, hur mycket som är verklighet. För första gången på länge kan jag inte känna något mer än detta tomrum. Som om en del av mig försvunnit, en del som jag egentligen inte bör sakna, men som fattas. Den var en del av mig och nu när jag behöver den fattas den mig. Hur hanterar man något sånt? Hur hanterar man alltet när det faller samman och man står kvar bland spillrorna av något som man inte kan förstå, än mindre försöka känna eller se. Hur ska det kännas då? Hur brukades det kännas? Jag vet inte ens hur jag ska berätta för mig själv. Jag är ett enda virrvarr. Så mycket som bör sägas, men rösten bär inte. Jag undrar om det är lugnet innan stormen nu. Jag önskar att jag kunde vända mig till någon som lyssnar. Men hur ska jag kunna berätta för någon annan när jag inte vet hur jag själv ska berätta för mig. Du fattas mig skulle jag säga, och kanske skulle rösten bära. 

Måndagen den 24:e September 2012

Så klok att jag får lite spunk ibland, men så lugn att alla stormar mojnar.

Måndagen den 10:e september 2012

Hade fotolektion idag, och skojigt var det. Fullt med människor som förgyller mina dagar.

Söndagen den 9:e september 2012

It's like a hundred thousand voices that just can't sing

Ligga och kela i soffan eller vara ute på fotoäventyr i mitt kära Norrtälje. Livet är bra härligt ibland. Och Pontus är knas.

Onsdagen den 5:e september 2012

 
With our eyes wide open

 

Här är några av bilderna som togs i sommar. Det är mina småkusiner som är såhär vackra och unika. Jag blir helt varm när jag tänker på hur de kommer att växa, hur de kommer att bli vilda och starka. Hur de är små människor som kommer att ha så otroligt mycket att säga, så otrolig mycket att leva för och att föra vidare. Så påminner de mig också om hur mycket jag har att säga. Hur mycket jag kan skapa, förändra. För min, din och vår röst kommer att göra sig hörd. Om vi får människor att lyssna.

 

För jag tror på att tiden är vår. Jag tror på att vi är här för att stanna. "You say we're on the brink of destruction and you're right. But it's only on the brink that people find the will to change. Only at the precipice do we evolve. This is our moment. Don't take it from us, we are close to an answer." säger Professor Barnhardt i The day the earth stood still, en film som blev en riktig flopp, men som levererar en hel del tänkvärda citat. Det som dagligen skrämmer mig är att vi är här nu. Vid branten till förgörelse. Vi har stått där och svajat ett tag. Det är ju nu vi ska vända. För jag tror, med hela mitt hjärta, att vi kan. Tillsammans. Hur klyschigt det än låter.

 

Det som inspirerade denna ganska spontana rant var min trevliga eftermiddag som jag spenderade med Astrid, Agnes och Sofia. Jag blir så lycklig när jag möter människor som dem. För i min värld är de sällsynta. De borde få mer cred. Kram till alla skufflingar. Idag har jag haft det ganska lugnt, haft TEG-dag och allt. Fett lame, men ändå. Jag klättrade in i en papperåtervinningssoptunna, för precis så ball är jag. 

 

Dendärawkwardstundendåjagtänkteskrivahejdåpånågotcooltspråksåkomjagpåattjagintekannågra. Adios då.

Tisdagen den 4:e september 2012

 

Who are you to tell me who to be? 

 

Lördagen den 1:a september 2012

Måndagen den 27:e augusti 2012

 

It's the sound of the unlocking and the lift away

 

Nu är jag så lycklig. Jag är stolt över mig själv, så otroligt imponerad över hur jävla fantastisk jag är. Det bästa som kan hända någon är när man får chansen att på riktigt förstå och känna så. Så de där dagarna som är fullständigt eländiga, för de kommer, så vill jag att vi stannar här. Stannar och andas, stannar och öppnar ögonen och ser klart. För vi behövs alla här. Vi står på jorden för att den behöver vår tyngd. Våra hjärtan. Vår kärlek. Allt det som någonsin varit jag, vi, oss, hans, eller hennes. 

 

För snart ett år sen skulle jag aldrig ha kunnat stanna. Jag var så fel och så sönder. Det tog lång tid för mig att förstå att vi alla kommer att falla. Men att vi också har styrkan att stanna upp och ta emot, omfamna varandra, ska vi minnas. 

 

För jag föll, och människor tog emot mig. Så egentligen är detta en hyllning, en hyllning till alla människor som är så starka, vackra och unika men framförallt modiga. För att räcka ut armarna och fånga någon då de faller är det modigaste och starkaste man någonsin kan åstadkomma. Så när de som står nära mig känner sig hjälplösa och svaga vill jag att de ska förstå vilket stordåd de uträttat och vilka underbara människor de är. För det är tyvärr inte alltid de inser hur älskade de är. Gosh, vad ni har uträttat stordåd.

 

Trodde att det skulle bli en ganska kort text, visade sig att den blev lite längre än så. Idag var det första skoldagen. Det är så mycket som kommer hända och jag lever. Mår bra. Förundras över människor. Så jag ställer mig själv frågan om jag skulle ha kunnat inleda detta läsår på ett bättre sätt, och nej, det tror jag inte.

 

p.s. jag åt precis en FET tårtbit för jag har haft namnsdag så jag ska ge mig en fin klapp på axeln sen. 

Godnatt.